AL5 - Gruset är rödare på andra sidan

Extra material kring storlajvet 2023

Stämningstexter inför AL5 - Skrivna av Vidar Berg
(Vissa texter ej lämpade för känsliga läsare)

Epilog. Pepp för blod och död.
Den nya utposten började så bra, ett råd, en borgmästare och en tolerans även för de som inte är medborgare. Redan första vintern började problemen. Olika åsikter blev till konflikter som blev till mord och hämnd. Snart var utposten uppdelad i två gäng, Rådet och Frigörarna, och byn är definitivt inte stor nog för dem båda.

Två grupper av luggslitna människor med dragna vapen står mitt emot varandra på den öppna platsen mellan husen. "Om ni fick bestämma", ekar en bestämd röst från Rådets sida, "Skulle utposten bli ett tillhåll för Rambos och förrymda zonfångar innan vintern!"

"Dra åt helvete! Om ni fick bestämma" skriker någon från Frigörarnas sida, "Skulle ni ha avrättat alla som inte är medborgare och sålt ut byn till militären före vintern!"

På båda sidor riktar man vapnen mot varandra, fingrar fumlar på avtryckare. Ingen vill ha en öppen strid men ingen tänker bli skjuten först heller.

En gubbe med lappad blå skaljacka tar ett kliv in mellan de hotfulla grupperna, han håller upp sina händer som för att visa att han är obeväpnad. "Snälla lyssna", säger han med lugn men orolig röst, "Vi behöver inte slåss, vi kan samsas om vi bara vill", han sträcker ut armarna i ett famntag mot båda grupperna, som för att ta deras händer.

Ett hagelgevär från Frigörarnas sida och en halvautomatisk pistol från Rådets sida brinner av i stort sett samtidigt. Den äldre mannen står ett par sekunder och ser framför sig med tom blick innan han rasar ihop livlös på marken, ingen kommer fram för att hjälpa honom, han får ligga i sitt eget blod tills någon släpar bort kroppen.

I den nya utposten var fred aldrig ett alternativ. Det enda man kan göra är att välja sida och hoppas att när vintern kommer är gruset rödare på andra sidan.

Hur kom era roller till utposten? Del 1

'Vi anlände till utposten i skymningen. En bastant man med kraftig mustasch, färggranna kläder och ett hagelgevär i en rem över axeln släntrade fram till oss.

"Här för att stanna?"
Vi nickade
"Välkomna då, följ med här, men först" Han lyfte geväret från axeln och riktade pipan mot mina knän. "Från och med nu tillhör ni Frigörarna. Antingen det eller så säger jag att jag såg två hotfulla figurer utanför byn och skjuter er här och nu."

Vi stelnade mitt i steget. Han såg på oss en stund sedan skrattade han och lyfte upp geväret på axeln igen. Som om det var ett skämt. Kanske var det verkligen det men kolven på hagelbössan var fläckad av torkat blod. Vi följde tysta efter, till rätt sida av utposten. Den fria sidan.

Vi hade tur som mötte honom och inte någon buse från Rådet den där första kvällen. ' 

Hur kom era roller till utposten? Del 2

'Vi hade slagit läger en knapp kilometer från utposten, jag, Moa och Anders. De väckte oss i gryningen. Vi har varit med om en del men ingen är kaxig nyvaken, med en gevärspipa i ansiktet och bakom pipan en stelt leende kvinna med reptilkalla ögon.

"Vilka är ni och vad gör ni här?"
Vi berättade allt. Hur vi hört om en utpost med ordning och lag utanför zonsystemet, hur mina farföräldrar var poliser och fört vidare traditionen. Hur vi råkat i bråk med militären och lämnat zonbyarna.

Geväret sänktes men säkrades inte, "Om ni bara följer reglerna så har ni inget att frukta", sade hon efter en stund, "det finns ett banditgäng här, 'Frigörarna', som försöker ta över utposten. De tar in både rambos och zonfångar. Så vi är försiktiga och ordning är viktigt för oss. Hoppas att ni förstår.

"Vi förstod och vi följde med. Nu är jag och Moa stolta medlemmar i Rådet. Anders är död, mördad av Frigörarna. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om det var de som hittat oss den där första morgonen.' 

Vad tvingades din roll göra för att få en plats på utposten, vad gjorde hen frivilligt?

'Hammaren ligger oväntat bekvämt i handen.

Bakom oss hörs festen. Skrålande röster. Musik. Skratt. Den ljusa sommarnatten skulle ha känts idyllisk om det inte vore för de tysta hulkningarna, de gurglande andetagen och lukten av blod.

Mannen mellan oss sitter på knä med händerna surrade bakom ryggen. Han har slutat svära nu och slutat be om förlåtelse. Äntligen gett upp hoppet. Vi kom till utposten tillsammans men han svek oss, gick över till den andra sidan, försökte få med mig och jag gjorde det enda rätta.

Någon sjunger till gitarr från huset bakom oss "det var jag som tog med honom till oss, han är min. Kom ihåg det bröder.

"Nya gurglande läten och en hostattack bryter mina tankebanor. Jag låter hammaren falla tills ljuden tystnar.'